För bara några veckor sedan kändes allt väldigt tungt. Jag hade en överansträngning i en vad som gjorde att jag inte kunde springa som jag ville. Inte heller kändes det särskilt bra i kroppen när jag väl sprang och jag kände mig tung.
Det gjorde så klart att motivationen började att tryna och det kändes inte alls lika roligt att träna. Just då kändes det som att allt bara var emot en och att det knappt är någon mening att hålla på och träna en massa. När vaden sen äntligen gav med sig så började jag istället få ont i ett knä. Just då kändes det lite hopplöst. Men tänk hur fort det faktiskt kan vända!
Antagligen hade jag tränat lite för ambitiöst. Det är så lätt att vilja så mycket när man vill komma tillbaka efter en graviditet. Samtidigt är det lätt att glömma bort att kroppen inte tål lika mycket som tidigare. Under min graviditet så har jag ändå tränat väldigt mycket mindre än tidigare och tål därför inte lika mycket. Jag klarar alltså inte att springa lika fort eller långt som jag gjort tidigare, men det kan vara svårt att inse och så jämför jag mig ändå med det jag gjort tidigare.
Nu några veckor senare så har det ändå vänt. Det gjorde susen med 2 veckor av mindre träning. Att vila ska verkligen inte underskattas.
Jag har nu inte haft ont någonstans i veckan och har även sprungit den längsta sträckan sen efter min graviditet. Det blev totalt på 20km tillsammans med Filip i barnvagn. Nytt rekord för mig med barnvagn.
När kroppen äntligen börjar att svara på träningen så kommer även motivationen tillbaka. Det känns mycket roligare att träna igen. Jag har även börjat att fundera på kommande lopp och vad jag ska springa framöver. Har dock inte spikat det helt ännu men jag längtar verkligen tills det är dags att ta på mig nummerlappen igen.
Så det jag vill säga med detta är att vi alla har våra svackor. Det kommer alltid finnas dagar eller veckor då allt känns tyngre och man bara vill ge upp. Men det gäller att ändå kämpa för när man minst anar det så kommer det att vända. Det gäller bara att inte ge upp!
