För bara nÄgra veckor sedan kÀndes allt vÀldigt tungt. Jag hade en överanstrÀngning i en vad som gjorde att jag inte kunde springa som jag ville. Inte heller kÀndes det sÀrskilt bra i kroppen nÀr jag vÀl sprang och jag kÀnde mig tung.
Det gjorde sÄ klart att motivationen började att tryna och det kÀndes inte alls lika roligt att trÀna. Just dÄ kÀndes det som att allt bara var emot en och att det knappt Àr nÄgon mening att hÄlla pÄ och trÀna en massa. NÀr vaden sen Àntligen gav med sig sÄ började jag istÀllet fÄ ont i ett knÀ. Just dÄ kÀndes det lite hopplöst. Men tÀnk hur fort det faktiskt kan vÀnda!
Antagligen hade jag trÀnat lite för ambitiöst. Det Àr sÄ lÀtt att vilja sÄ mycket nÀr man vill komma tillbaka efter en graviditet. Samtidigt Àr det lÀtt att glömma bort att kroppen inte tÄl lika mycket som tidigare. Under min graviditet sÄ har jag ÀndÄ trÀnat vÀldigt mycket mindre Àn tidigare och tÄl dÀrför inte lika mycket. Jag klarar alltsÄ inte att springa lika fort eller lÄngt som jag gjort tidigare, men det kan vara svÄrt att inse och sÄ jÀmför jag mig ÀndÄ med det jag gjort tidigare.
Nu nÄgra veckor senare sÄ har det ÀndÄ vÀnt. Det gjorde susen med 2 veckor av mindre trÀning. Att vila ska verkligen inte underskattas.
Jag har nu inte haft ont nÄgonstans i veckan och har Àven sprungit den lÀngsta strÀckan sen efter min graviditet. Det blev totalt pÄ 20km tillsammans med Filip i barnvagn. Nytt rekord för mig med barnvagn.
NÀr kroppen Àntligen börjar att svara pÄ trÀningen sÄ kommer Àven motivationen tillbaka. Det kÀnns mycket roligare att trÀna igen. Jag har Àven börjat att fundera pÄ kommande lopp och vad jag ska springa framöver. Har dock inte spikat det helt Ànnu men jag lÀngtar verkligen tills det Àr dags att ta pÄ mig nummerlappen igen.
SÄ det jag vill sÀga med detta Àr att vi alla har vÄra svackor. Det kommer alltid finnas dagar eller veckor dÄ allt kÀnns tyngre och man bara vill ge upp. Men det gÀller att ÀndÄ kÀmpa för nÀr man minst anar det sÄ kommer det att vÀnda. Det gÀller bara att inte ge upp!
