Att vara gravid och föda barn är en enorm påfrestning på kroppen. Många jämför att föda barn med ett maratonlopp. Varför ska man då inte vila och ge kroppen möjlighet att återhämta sig?
Frågan har för tillfället fått väldigt stor uppmärksamhet i både tidningar, bloggar med mera. Här berättar jag Johanna om min upplevelse kring detta och då vill jag börja med att förtydliga att månaden innan jag blev gravid sprang jag mitt livslopp då jag kom 2a på lidingöloppet på 2.01,11. Jag hade tävlat på elitnivå i 3säsonger och min kropp var van med att springa många timmar varje vecka.
För mig var det en självklarhet att fortsätta springa under graviditeten och de första 4månaderna kändes allting som vanligt. Vilket gjorde att jag tränade både intervaller, långpass, styrka och lätta löprundor. Men när jag vid 4månader in i graviditeten ställde mig på startlinjen i ett 1500m lopp kände jag direkt efter målgång att nu blir det inget tävlande. Kroppen klarade inte av att pressa sig fullt ut och eftersom lopp för mig har handlat om att prestera tog det mer på psyket att inte prestera på samma nivå.
Jag fortsatte med intervallpass men pressade mig inte utan jag gjorde det för att det gjorde mig gott. Jag undvek däremot att både åka skidor utför och långfärdsskridskor för att jag var rädd att falla. Mina dåvarande kollegor frågade flera gånger varför jag då vågade springa i halkan, men där kände jag mig trygg. Samtidigt så är det ingen som kan åka in i mig eller liknande.
Jag är övertygad om att alla människor tänker olika under graviditeten och tränar helt efter vad de tror på och vad som känns bra. Det är ingen som kan säga att du inte ska springa eller vise versa.
Jag fortsatte springa utefter mina förutsättningar men de sista två månaderna var jag tvungen att korta ner rundorna och sänka tempot. Jag ville gärna även ha sällskap, så min man fick även han springa mycket och när han inte ville springa så cyklade han med. Jag kan lova att vi fick många blickar. Men INGEN visste vad löpningen betydde för mig. Jag sprang faktiskt enda tills dagen innan min son föddes.
Det är inget jag försöker få andra att göra utan det var för att det fungerade för mig. Jag hade inga komplikationer under min graviditet som stoppade mig. Jag samlade heller inte på mig mycket vätska vilket gjorde att det var möjligt för mig.
Jag tror att det är väldigt viktigt att man skiljer på dem som springer på elitnivå och är van att träna väldigt mycket jämfört med de som springer då och då.
Är man van att springa och har en ”lätt” graviditet är det möjligt att springa men det viktigaste av allt är att man gör det som fungerar för en själv och inte jämför sig med andra.
Och för mig var inte löpningen i fokus utan självklart barnet i magen, jag gjorde allt utefter vad som kändes bra för mig och magen!
Trots att jag sprungit till dagen innan Vilhelm föddes var jag enormt försiktig efteråt. De fyra första veckorna gjorde jag inget annat än promenerade och även här stegrade jag upp längden på promenaderna successivt.
När jag efter fyra veckor tog min första löprunda var det på 15minuter och det enda jag tänkte på var Vilhelm. De första månaderna sprang jag högst 3gånger i veckan och aldrig längre än 30minuter. Självklart komplettera jag med styrka för att bygga upp kroppen.
När Vilhelm var 3.5månad sprang jag första gången med vagnen. Vi har haft en mountain buggy vagn med 12tums däck, där han låg i sin vanliga liggdel. Vi har aldrig använt någon klassisk löparvagn. Eftersom min son absolut inte gillade vagnen blev rundorna korta, jag såg alltid till att vara i närheten hemma efter 30min då han oftast vaknade då och absolut inte ville vara kvar i vagnen. Alltså löpning helt efter hans förutsättningar!
Efter 5-6månader så sprang jag första gången en mil och jag la in korta fartökningar och lättare intervaller. Och jag började springa cirka 5 dagar i veckan. Sakta men säkert sov Vilhelm lite längre och jag kunde vara ute runt 60minuter. Men så fort han vaknade var det bara att avbryta passet.
Efter 7månader tävlade jag för första gången och då inomhus på 3000m. Under våren sprang jag även womens health halvmaraton och det var första gången jag sprang längre än 15km och då var Vilhelm 9månader. När jag sen vann Kungsholmen runt 10km på nytt personligt rekord i maj så började jag känna att jag iaf hade hittat formen igen. Men fokus låg fortfarande på för mig ”korta” pass om 45-60min.
Det var först när Vilhelm var över 1år som jag började springa lite längre pass på 1,5-2h. Orsaken till detta var många, dels ville jag inte vara borta så länge hemifrån, jag sov mycket sämre på nätterna, då vi ofta var vakna flera gånger under natten och steg upp tidigt på morgonen.
Under första året som mamma hade jag enormt svårt att vara borta från Vilhelm och för mig var löpningen ett sätt att komma iväg hemifrån en stund. Och jag valde att säsongen året efter han föddes fick vara en säsong där jag tävlade när jag kände för och utan någon press.
Jag tror att det är enormt viktigt att man är försiktig med träning och successivt stegrar upp utefter sina förutsättningar efter en graviditet och förlossning. Det gäller att anpassa träningsformen efter vad du är van vid och efter förlossningen börja försiktigt oberoende hur mycket du tränat under graviditeten. Jämför dig sedan inte med hur andra brukar göra utan gå din egen väg.
