Just nu känner jag mig lite extra nöjd över mig själv samtidigt som jag är något mörbultad i kroppen. Den här veckan har jag sprungit mer än någonsin. Totalt har det blivit 12,4 mil löpning och så mycket har jag nog aldrig tidigare sprungit. Jag känner mig väldigt glad och tacksam för att kroppen just nu tål detta.
För bara några veckor sedan så skulle det aldrig vara möjligt för min kropp att springa så här mycket under en vecka.
Så fort jag försökte öka volymen så fick jag ett bakslag med antingen onda vader, problem med knäna eller att jag bara känt mig så trött och slut så kroppen helt enkelt inte pallat av mer. Men tålamod och envishet verkar ge resultat.
När det kommer till träning så gäller det att öka successivt. Man kan inte bara pang på från ingenstans springa 12 mil på en vecka. Jag har verkligen varit försiktigt och haft många veckor på runt 8-10 mil innan jag vågar öka på ytterligare.
Men varför gör jag nu detta? Jag har ett mål i sikte. Om fyra veckor vill jag springa Ultravasan 45 och känna mig stark genom hela loppet. Jag vill komma så väl förberedd som möjligt och för att komma i en bra form finns det inga genvägar utan enbart hårt arbete.
Just nu försöker jag även att jobba mer med att få upp en högre volym än att köra så mycket kvalite. Om jag både ska köra hårda intervaller i kombination med ökad mängd så finns det en risk att det blir för mycket. Den här veckan har det istället blivit två långpass med ett på 35 km och ett på 25km.
Men är det verkligen roligt att springa så mycket? Det är en fråga som jag ofta får av folk som inte förstår.
Just nu känner jag mig väldigt motiverad för att träna och tycker nästan att varje pass är roligt. Jag njuter verkligen av löpningen och försöker att springa på många olika ställen och i olika tempon. Ibland går det väldigt långsamt och ibland trycker jag på. Variation gör att det blir roligare.
Framförallt ger det en kick när jag känner att kroppen tar åt sig av träningen och att jag klarar av mer och mer. Det är nästan så fantastiskt att ju mer man springer desto mer orkar man och desto roligare blir det.
