Tillbaka till mina rötter och jag känner mig rädd

Just nu känner jag mig rädd och undrar vad jag egentligen har gett mig inpå? Den enda anledningen att jag tror att jag kan klara det är att jag sett andra lyckas. Själv har jag annars inte varit i närheten utan som längst i mitt liv har jag tagit mig 47km. Nu i helgen väntar dubbla sträckan och hela 90km då jag ska springa ultravasan, alltså hela Vasaloppet fast i löparskor istället för skidor.

Samtidigt är jag också nyfiken. Hur kommer kroppen reagera och kännas efter 60,70 och 90km? Är det ens möjligt att då springa? Hur stark kommer jag sedan att vara mentalt? Klarar jag kämpa hela vägen eller är det lätt att ge upp?

Hur det en kommer att gå så kommer det att bli en stor erfarenhet att stå på startlinjen i Sälen på lördag. För mig kommer det sedan kännas extra speciellt att få gå i mål i Mora. Jag kommer nämligen från Mora och när jag var liten såg jag väldigt mycket upp till dem som åkte Vasaloppet. Jag ville någon dag göra samma bedrift.

När jag var runt 10 år sprang jag ofta helt själv i Hemus och de sista kilometrarna mot mål. Jag tyckte redan då det var så häftigt att springa där de åker skidor på vintern. Nu ska jag köra hela sträckan och det kommer vara en väldigt speciell upplevelse. När man själv kommer från Dalarna och har bott mina första 10 år i Mora så betyder detta lopp något alldeles extra.

Men jag undrar vad som ändå kommer att bli värst på lördag. Att starta kl 05:00 på lördag morgon eller att springa 90km?