Nu är jag helt slut och mör i hela kroppen. Att bestiga Kebnekaise är inte en sån lätt match som vi trodde från början. Vi underskattade nog det hela en aning.
Det skulle ju ”bara” vara 18 kilometer upp och ned med 1800 höjdmeter. Emelie Forsberg har tidigare sprungit upp och ned på 2h, i för sig en liten kortare sväng då hon sprang östraleden (Det finns två leder), men tänkte att vi då borde kunna klara det den västra leden på 5-6h? Att det stod 10-14 timmar i beskrivningarna tog vi inte så hårt på…
Att värma upp med att dagen innan springa runt Kebnekaise på 43 kilometer ansåg vi därför vara en helt möjlig plan. Som tur var hade vi inte gått all in på loppet och hade i alla fall lite krafter i benen när vi vaknade på morgonen.
Att bestiga Kebnekaise visade sig att vara mycket tuffare än vad vi hade trott. För det första är det riktigt krävande terräng där sista 5 kilometer i stortsett bara är över en massa sten. Det är även många snöglaciärer, bäckar, branta passager och andra svårare partier att ta sig över.
På de sista kilometern var det idag en massa snö, dimma och blåst. Vi var beredda på ett kallt väder och hade en massa kläder med oss så vi slapp i alla fall frysa.
Den allra sista etappen, toppdrivan, var allra värst. Det är typ endast 15m upp till det som är högsta punkten i hela Sverige, men på varje sida är det stupbrant. Jag är själv höjdrädd och det var nog tur att det var dimmigt så man slapp se hur brant det egentligen var.
Att ta sig upp var inga problem och jag klättrade upp som om det inte var någonting. Väl på toppen insåg jag att det inte var så mycket grepp i mina trailskor i den hala snön. Skulle nog inte rekommendera någon att gå upp med bara löparskor sista biten då det är lätt att tappa greppet och halka ned. Det är folk som tidigare också har halkat och dött. Började tänka på detta alldeles försent när jag satt där på toppen och inte riktigt förstod hur jag så enkelt kunde ta mig upp. Då blev jag rädd. Lyckades på något vis ändå samla mig och hasa mig super sakta ner. Men det var riktigt läskigt speciellt när det var sån dimma att man inte riktigt förstod var stupet befann sig. Om man ska upp på den sista etappen så är det smart att ha på sig skor som ger riktigt bra grepp i snön och inte vara ett par trailskor…
Vägen ner blev något lättare än upp, men tog också mycket tid. Det går inte direkt att springa på utan gäller att vara försiktig. Vi kom tillslut tillbaka till STF Keb station efter 7h. Det var mycket mer krävande att ta sig upp än vad vi hade trott.
Nu är vi riktigt glada och nöjda efter två tuffa dagar i denna häftiga natur!
Sydtoppen som vi besteg idag. Ni ser på bilden hur brant den sticker upp.
Det finns två leder upp till toppen. Den östra leden (röd markering) kräver att man klättra och klätterutrustning. Den västra leden (den gula) är mycket lättare men desto längre.
Bilder från vår tur:
På toppen av Sveriges högsta berg Kebnekaise!