Det har sprungits mycket i helgen och förutom alla tappra deltagare i Prag så sprang jag även själv loppet.
Jag visste redan innan start att jag inte kunde förvänta mig samma resultat som fjolårets lopp. Har inte i år haft samma träningsbakgrund och när det kommer till prestationer så blir man oftast belönad med det man förtjänar. Om man inte tränar lika mycket så kan man inte heller förvänta sig mirakel.
Förra året kom jag till start i mitt livs form och sprang in på 1,19,28. Jag hade tränat bra hela hösten och sprungit riktigt fort på träningarna innan. I år har jag tränat bra i ungefär 6 veckor med blandade toppträningar med bottenpass. Detta på grund av en hel del förkylningar och massa andra förhinder som gjort att jag inte kunnat fokusera så mycket som jag velat. Så min form var med andra ord osäker.
Målet med årets första lopp var därför inte att prestera på topp. Mitt största fokus var att få alla deltagare att trivas på resan och mitt egna lopp var inte lika viktigt. Jag ville mest bara kunna njuta av loppet och få en bra genomkörare.
Trots detta så står man ändå på startlinjen och inbillar sig att jag borde kunna springa minst lika fort som i fjol. Det kändes ju i fjol som jag joggade runt och var knappt jobbigt, så borde ju kunna springa minst lika fort nu om jag bara pressade mig lite mer?
Kände dock redan vid första kilometern att kroppen inte var på topp. Det kändes som att tempot var fort från start men hade ändå öppnat alldeles för långsamt i jämförelse med i fjol. Är man sedan 1 minut efter sin tid från i fjol redan vid 5km så blir det rätt tufft att springa fort. Jag bestämde mig då för att strunta i klockan utan bara att göra ett lopp på känsla. Njuta av stämningen och att bara kunna springa. Prestationen får inte vara det viktigaste som avgör om det är roligt att springa eller inte.
Vid 8km kände jag mig ändå trött och seg. Hur ska man då orka 13km till? Förra året flög jag fram de första 10km och det kändes som jag joggade. I år tog det emot för varje steg. Visst är det märkligt att trots att tempot är lägre så kan det kännas så mycket jobbigare?
Hur som helst, vid 10km så kom min sambo Andreas Beskow ikapp mig. Ett tag trodde jag inte att jag skulle orka med i hans tempo och hade lust att ge upp. Men så började jag tänka på solen, den fina stämningen och att få uppleva loppet tillsammans med honom gav mig energi.
Vi sprang tillsammans kommande 7 kilometer. Mitt fokus var nu mer på honom än på mig. Jag försökte peppa och ge honom extra draghjälp. Tvingade även i honom en gel. Det var hans första halvmara och det var riktigt kul att få uppleva det tillsammans. Att få springa ihop gav mig energi och en ny mening till loppet. Meningen för idag var kanske inte att springa mitt livs lopp utan att få ett lopp att minnas tillsammans?
Vid 17km kände jag mig ruskigt pigg. Nu fick det vara nog med sällskapslöpningen och dags att öka tempot. Det är ju trots allt en tuff intern kamp också mellan oss båda och att förlora är något som man får lida för länge. Andreas är dessutom spurtstark så tänkte att jag här hade min chans. Kroppen började äntligen att svara så jag drog ifrån.
Plockade placering efter placering och tempot gick fortare för varje kilometer. Det var en härlig känsla och jag njöt. Sista kilometern var min absolut snabbaste och jag plockade säkerligen ett tiotal herrlöpare på bara de sista 500m.
I mål kände jag mig ändå glad och nöjd. Många tycker nog att jag är konstig som kan vara glad när jag springer över 5 minuter långsammare än i fjol. Men mitt fokus på årets lopp var inte att springa mitt snabbaste lopp för jag förstod innerst inne att det inte var möjligt. Jag ville ha roligt och känna mig stark på slutet och det lyckades jag iaf med. Tiderna och prestationen behöver inte alltid vara det som avgör om det är roligt att springa eller inte.
