Vi fixade Salomon 27K!

Rejält mörbultade i kroppen och med bilderna av de vackra årefjällen i minnet lämnar vi nu Åre efter att ha sprungit Salomon 27K under gårdagen med 1150 höjdmeter.

Loppet var en fantastisk naturupplevelse precis som vi hoppats på och banan var om möjligt ännu mer utmanande än vi hade föreställt oss. Men ändå är vi redan sugna på att springa här igen nästa år!

Hela Salomongänget fanns såklart på plats både vid nummerlappsutdelningen på Trillevallen på fredagen och vid start och mål under tävlingsdagen. De sprider alltid sådan skön energi vilket gjorde oss ännu mer taggade inför loppet.

Strax innan starten i Ottsjö säger speakern att ”detta är den blötaste sommaren på 40 år” och vi känner ångesten komma krypande. Vi vet redan att det enligt banbeskrivningen ska vara ett antal kilometer av tungsprungen myrlöpning längs med banan och nu kommer det alltså vara ännu tuffare! Ok. Det är bara att starta och ta kilometer för kilometer tills vi når målet.

Loppet inleds med ett lättlöpt parti där vi alla var medvetna om att det gäller att ha is i magen och inte öppna för hårt. De flesta lyckades hålla denna taktik hyfsat och var inställda på att ganska snabbt börja varva gång och löpning när banan efter ca 1 km vek av uppåt Hållfjället. Annie visade sig snabbt vara den starkaste fjällöparen av oss i gruppen då hon lätt tassade förbi Therese i den första stigningen och sedan fortsatte i samma takt. En bakgrund som skidåkare med vana av bergs- och fjällöpning verkar vara ett vinnande koncept!

Stigningen upp mot det första fjället togs i två etapper och samtliga i vår grupp upplevde den som den tuffaste av de tre fjällen. Kanske för att tempot var något högre i starten eller för att vi inte riktigt kommit in i löpningen än. Efter 7 km hade vi iallafall nått Hållfjällets topp och nu fick man en chans att andas ut då lättare löpning följer. För första gången får vi även chansen att se de fantastiska omgivningarna! Tack vare klart väder hade vi milslång utsikt. Helt underbart!

Efter vätskestoppet vid 10,5km började de igen bära uppåt mot den andra toppen, Grofjället. Denna stigning känns förvånansvärt ”lätt” och vips är vi uppe!

En bit nerför Grofjället och i dalgången nedanför kommer sedan det riktiga kraftprovet – nämligen den (fruktade) myren. Från ca 14-18:e kilometern sprang man genom en djup myr full av vatten och lera. Till en början var det underhållande att klafsa runt i gyttjan, men det suger rejält med energi att i varje löpsteg dra med sig steget fram utan att få frånskjut i steget. Lervattnet gick en bra bit över skoskaften och skorna blev snabbt genomblöta. Men nu fanns det ingen återvändo utan målet är mindre än en mil bort!

Vid 19 km fanns den andra (och sista) vätskestationen där man bland annat serverades Coca-Cola. Detta kan ha varit det godaste vi någonsin druckit och det gav en skön energikick inför den sista klättringen till fjälltoppen Välliste på drygt 1000 m.ö.h. Nu är det brant, knixigt och benen är fulla av mjölksyra men vetskapen att det här är den sista stigningen gör det uthärdligt och vi ser fram emot nedförslöpningen efter toppen. Nästan alla iallafall. Ulrika har drabbats av kramp i benen efter myrlöpningen och hon fick kämpa med det hela den sista milen. Oerhört starkt av henne att ta sig i mål med detta!

Leran fanns inte bara i myren utan även stigarna var på många ställen riktigt leriga och hala och i ett brant parti nerför hade de t.o.m. satt upp rep för att vi skulle kunna ta oss nerför. Therese lyckades ändå halka, sätta sig på rumpan och sträcka sig lite i sätet. Upp igen bara.

Väl uppe på toppen av Välliste bär det av nerför. För oss fyra som inte hade kramp var det en härlig känsla nerför då vi alla kunde springa förbi flera personer. Vad viktigt det är att tänka på sin löpteknik och hur mycket mark man kan vinna på detta! Det gick att rulla på riktigt bra då terrängen inte var speciellt teknisk.

De avslutande kilometrarna gick på någorlunda lättlöpta stigar i skogen runt Trillevallen. En hel del lera även här och med trötta ben kändes det som man aldrig skulle komma i mål. Men det börjar även tätna på med åskådare längs med banan så man lyfts fram med hjälp av dem! Från ingenstans dyker även Rolle och Eva, som springer med oss i löpargrupperna, upp och hejar glatt och upplyser oss om att ”trail är ju jättekul!”. Just ja.

Väl framme vid Trillevallen skulle man även springa en 500 metersslinga innan målgång. Väääldigt långa 500 meter.

Men så är målet där och vilken lycka!! Det tog inte många minuter innan glädjen, lättnaden och stoltheten tog över. Vi gjorde det!

Tiden och placeringen var inget vi prioriterade utan vi var verkligen alla så stolta över att ha tagit oss igenom denna oerhört tuffa bana. Visst, vi är tävlingsmänniskor och främst Therese och Ulrika hade önskat bättre tider, men det känns bara onödigt att fokusera på den biten. Gårdagen tillägnades istället firande av våra prestationer och analys och anekdoter från ett fantastiskt välorganiserat lopp!

Känslan under loppet var väldigt varm och gemytlig, inga vassa armbågar utan alla var måna om varandra och att alla skulle få en så bra upplevelse som möjligt. Även om tröttheten tog överhanden många gånger var upplevelserna så mycket större!

Nu förstår vi vad ett fjällopp innebär och vi kunde inte ha fått en bättre introduktion till tävlingsformen. Salomon27k och löpning i årefjällen kan verkligen rekommenderas!