Laila visar prov på mental styrka!

Laila Öjefält är en våra ledare i Borlänge och är även en väldigt omtyckt ledare på flera av våra resor. Nu närmast väntar Gran Canaria, Davos och Chamonix. Laila älskar att springa. Ju längre desto roligare tycker hon det blir. Just nu laddar hon för att nästa helg springa Kullamannens brutala lopp på 17 mil. För vanliga människor kan det kännas som en omöjlighet. Varför utsätter man sig för detta? Här delar hon med sig om sina tankar och förklarar varför hon nu utsätter sig för detta extrema lopp när hon dessutom redan gjort det tidigare.

”Been there – done that” och precis så kunde jag ju tänka. Jag sprang Kullamannen förra året. Men plötsligt när jag bara hade en vecka kvar till en efterlängtad och ack så välbehövlig säsongvila efter ett långt och tungt löparår fick jag hastigt och lustigt en sådan längtan att få möta Kullamannen ännu en gång. När jag slöt mina ögon och drömde mig bort var jag tillbaka i ensamheten under långa timmar i mörkret med käglan från pannlampan som enda sällskap, vinden som friskar i från söder när jag passerar Fyren och med bränningarna från havet ringande i öronen. Ja, jag vill tillbaka!

Men när väckarklockan ringer klockan 5, långt innan varken katten eller maken vill vakna, och inte ens gryningen kan anas i öster, ska jag ut på dagens första löprunda före jobbet och då undrar jag varför. Varför stänger jag inte bara av ringsignalen och vänder på mig och somnar om? Varför gör jag det här? Varför vill jag egentligen? Igen?

Det sägs ju att människan är av naturen lat och många gånger så tar det emot utan någon egentlig anledning. Man kan ju just undra varför man så många gånger varit med om att det har varit så otroligt svårt att ta sig ut genom dörren på det där träningspasset men när man väl är där är det underbart, men sen lagom tills nästa pass slår det där till igen. Har nån svaret och lösningen på det?

Jag tänker också att en viktig del av förberedelserna inför tävling är just att träna på att ta sig fram till och igenom svårigheter. Om alla träningspass genomförs i solsken, vind i ryggen och nerförsbacke så kommer det att bli svårare när det väl kör ihop sig på tävling. Oavbrutet regn i timmar på raken, kanske snöblask, dimma, whiteout, skoskav, kass mage, monumentala uppförbackar och motvind! Plötsligt kommer hela grejen med att springa tävling att kännas meningslös och längtan efter värme, sällskap och medlidande att bli övermäktigt och viljan att slänga in handduken oemotståndlig.

Så där springer jag längs regnvåta vägar i vargtimman och tänker att det är så himla bra att jag är löjligt sovtrött och benen känns som telefonstolpar. ”Bra, mycket bra! Så här kommer det att kännas på Kullaberg!” Eller när jag plötsligt och olustigt blir att må lite illa och det för en sekund eller två yrslar till i mitt huvud! ”Åh! Vad bra! Det här, det här behöver jag verkligen träna på!” Sen när jag springer in inte bara ett utan en hel bibba med smågrus i dojan så tänker jag ”Hur länge kan jag springa med en gnagande sten under hälen? Det kommer att bli mycket goja i både strumpor och skor i terrängen!”  Ja, förberedelserna kunde inte bli bättre när det sedan börjar hällregna!

På långa lopp är det himla bra med det där pannbenet som allt folk pratar om. Att förbereda sig på alla sätt man kan kommer ändå inte att täcka upp för latmasken och flyktkänslorna som kommer att dyka upp när energi och mental ork tryter.

Träna kroppen men glöm inte knoppen!

Laila tillsammans med sin sambo Krister Lind som också är hennes tränare. De båda följer med till Gran Canaria, Davos och Chamonix!

Vill du följa med Laila på äventyr under nästa år? Hon kommer vara med som ledare till Gran Canaria, Davos och Chamonix. Bokar du dessutom någon av resorna till alperna innan tisdag får du 500 kr i rabatt!